Mathildas operation är avklarad

I dag operarades lilla Mathilda. Syrran smsade mig i morse och sa att nu hade de lämnat henne. Usch jag vet hur det känns. Även om jag inte kan föreställa mig oron när man lämnat sitt barn för en så stor och riskfylld operation. Mina tjejer har ju bara genomgått rutinoperationer som körtel bakom näsar och öronrör. 15.45 var operationen klar. Det hade varit lite mer omfattande än vad läkaren först trott. Ja, det kanske är vardagsmat för dem att dra om kärl och täta i små barnhjärtan, men jag tycker det låter hiskiligt svårt. Nu är det första dygnet som är kritiskt. Mathilda ligger nersövd med respirator.

Jag jobbade mellan 7.30 och 16.30 i dag. När jag hämtade barnen visade jag fullmånen. Så frågade Katarina om vad som händer vid fullmåne. Så jag berättade om tidvatten och så. Då tyckte Rebecka: Och så kommer varulvarna! Varpå Katarina började gråta. Som om hon inte har mardrömmar innan. De senaste veckorna har hon kommit i stort sett varje natt. Jag har blivit uppäten av krokodiler, bortblåst, huset har trillat ner i avgrunder osv. I hennes drömmar alltså.

Till middag i kväll blev det plommonjärpar, kokt potatis och sås. Barnen fick köttbullar. Rebecka avskyr allt hemlagat just nu. Fick hon välja skulle det bara serveras pizza och hamburgare. Jag tycker hemgjorda köttbullar är så mycket godare. Vi har en pågående diskution angående mat och vikt. Rebecka är hungrig så fort hon är uttråkad. Och nu sedan jag har dragit ner på maten äter hon mer än mig och så undrar hon varför hon går upp i vikt och är ledsen för att hon är rundare än sina kompisar. Men när man då sätter gränser i matintaget så blir hon hysterisk. Och det är ju inte så att vi påpekar angånde vikten varje gång. Hon måste helt enkelt lära sig hur mycket som är lagom att äta om hon inte känner det. Det är så svårt att veta vad man ska säga. Jag vill ju inte att hon går upp mer i vikt samtidigt som jag vill att hon ska ha bra självförtroende och vara nöjd med sig själv. Hon är ju en så underbar tjej. Och så är man ju rädd för anorexia. Men man vet väl inte om man gör rätt förrän när barnen blivit vuxna.

Nej nu ska jag nog gå och sova. Jag är så trött.

kram