JAg blir tokig på svensk byråkrati!

I våras förlorade jag massor med tusen att jag inte var omplaserad i SGI och anmäld på arbetsförmedlingen när jag skadade knät. Sen fick jag börja mitt vik på 75%.

I somras tog jag ut två dagar vård av barn (VAB) när tjejerna hade hosta och feber. Då omplacerades jag i SGI men Försäkringskassan sa att om jag ville vara säker på att få VAB så måste jag vara anmäld som arbetssökande fast jag inte är det iom mitt 75% vik. Jaja efter mycket om och men anmälde jag mig på arbetsförmedlingen och de tyckte att jobb kommer först så ska jag jobba när jag har träff där så är det bara att jag medelar det. Sagt och gjort så gör jag det. Eftersom båda de dagarna jag fick så jobbade jag och jag hade inte schemat med mig när de bokades in.

Idag fick jag ett brev att jag var avanmäld hos arbetsförmedlingen för att jag inte gått på basinfo som jag ringt och sagt att jag inte kunde gå på. Så nu måste jag återanmäla mig! Sjukt som om jag inte har annat att göra.

Tänk om jag kunde får månadsvikariat. Då skulle jag förhoppningsvis slippa ams. Chefen skulle räkna på det. Men hon har inte återkommit om det och hon har haft fullt upp så jag har inte brytt mig om att fråga. Det känns som det är viktigare att hon löser de mest akuta jobbproblemen. Bemanning och sånt. Jag är inte avundsjuk på henne. Jag skulle aldrig vilja bli chef.

Arbetslöshet är ett relativt begrepp. Jag menar jag jobbar 75%, har två barn, man och hus. Jag känner mig varken arbetslös och deffinitivt inte syslolös. Bara för att jag inte har ett papper som säger att jag har ett jobb är jag mindre värd. Jag menar jag jobbar lika mycket som mina kollegor. Men i samhällets ögon så betyder det där pappret för mycket.

Jaja det kanske kommer en tjänst för mig med så småningom. Drömmen vore att få fast på den tjänsten jag går på nu. Jag trivs så otroligt bra. En bra chef och underbara kollegor. Lönen och arbetstiderna är väl inte strålande, men jobbet som sånt väger upp det.

Nej nu ska jag göra kvälls mat.

kram