I går kväll när vi lämnade barnen på Bokögatan grät Katarina och ville vara med mamma. Det sved i hjärtat att behöva lämna henne, men det var bäst så. Hon är ju ingen morgonmänniska. Och det är bara den här veckan kvar sedan blir det tidiga mornar igen. Men också kompisar och roliga upptåg på fritids.
Då har vi klarat en till sommar utan barnomsorg. Nästa sommar tror jag att tjejerna är tillräkligt stora att vara själva viss tid i alla fall, men att de har farmor och faster som back-up.
När jag åkte hem hämtade jag barnen. Rebecka ville inte följa med utan skulle gå hem. Jag hann bara hem och plocka ur bilen så ringde hon och grät. Det var otäckt att gå hem. Så det var bara att slänga sig i bilen och hämta henne. Sedan tog jag 2 alvedon och gick och la mig medan barnen lekte. JAg hade så ont i huvudet och ryggen. När alvedonen verkade så kunde jag göra kvällsmat med hjälp av Rebecka.
Just nu håller jag på bli tokig på Katarina! Den goa lilla ungen har inte börjat ettan men hon sitter och rättar min stavning. Suck! Hur ska detta sluta?! Vad ska hon syssla med när hon börjar skolan? Hon läser, skriver och räknar addition och multiplikation. Subraktion, lite. Jaja det är skönt att hon inte ärvt min dyselexi. Även om jag bara har en mild variant av det och klarar mig bra, så är det irriterande ibland.
Nej nu ska jag umgås med mina barn innan det är nattinatti. Hoppas Katarina sover i sin säng i natt.
kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar