I onsdags var jag på möte med KAtarinas fröknar, specialpedagogen och skolsyster. Skolsyster ska skicka en remis till barn habiliteringen och specialpedagogen ska göra lite tester på henne. Så ska vi se om vi kan få henne att klara av de mer fysiska uppgifterna i skolan och även hemma. Det skulle ju vara bra om hon orkar gå till skolan utan paus. Så långt har vi inte. Hon lägger sig och vilar under samlingarna för hon orkar inte sitta upp. Vi får se vad som händer.
I går såg vi ett prakt exempel på Sveriges sjukvård på jobbet. Vi fick hem en farbror som var jätterisig bara för att de ville ha hans sängplats på sjukhuset. Man blir så ledsen. Även om det är tungt för oss så är det ju vårdtagaren man tänker på. Man gör så gott man bara kan, men vi har vare sig kompitensen eller resurserna som de har på sjukhuset. Det svider i hjärtat när man lämnar en del. Fast man försöker hålla sig profisionell så är det svårt att hålla distansen i bland. Men man göra så gott man kan.
kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar