Redan börjat

I natt vaknade jag av att jag själv skrek. Det var ett tag sedan. Jag vet inte om det var högt eller i drömmen.

Jag drömde att jag var på skogsprommenad. Och rätt som det är så är jag omringad av ormar.

Vanligtvis så brukar jag drömma sånna drömmar på våren när ormarna börjar komma fram. Men nu är det vinter och förhoppningsvis så dröjjer det ett tag innan de kryper ur sin dvala.

Den 30 juni i år, om jag inte missminner mig på datumet, är det 20 år sedan jag blev ormbiten. Tänk vad länge saker sitter i. Jag kommer fortfarande ihåg hur syrran och straxt innan satt och läste. Eftersom det åskade i fjärran så skulle vi täcka över kaninburen. Jag minns att jag hoppade över häcken på vägen tillbaka och sprang över gräsmattan. Jag kommer i håg hur gräset kändes under mina tunna tygskor. Och hur de hopringlade ormkropparna kändes när jag klev på dem. Jag kommer i håg efteråt att det kändes som när man stuckit sig på tistel. Och jag minns alla timmar av smärta och gråt när giftet spred sig och när jag skulle lära mig gå. Månader med svullnande ben.

Usch. Nej nu ska jag göra mig i ordning att åka till jobbet.

kram