I lördags nåddes vi av en sorglig nyhet

Vår vän Annikas kropp orkade inte mer. Hon somnade in i onsdags. Både mina och Markus tankar har varit hos hennes man Magnus. Det går inte äns att föreställa sig den sorg han går igenom.

Markus ringde mig medan jag jobbade. Det var inte helt lätt att skjuta det åt sidan tills man kom hem. Men jag gjorde så gott jag kunde. JAg tror de få som märkte något bara trodde att jag var lite mer tankspridd än vanligt.

I dag ringde Rebecka vid halv 9 och mådde dåligt. Så jag ordnade så att hon fick vara hos sin farmor och farfar. När hon väl kom dit var det inget som helst fel på henne. Suck!

Karin och jag pratade lite när jag hämtade Rebecka. Hon berättade att det är hennes vänstra sida som är svagast av MS och att hon också är överrörlig. JAg undrar om det har något samband med Katarina. Jag måste ta upp det med hennes neurolog på måndag.

JAg är så arg på vår värmepump. Första tiden fungerade den perfekt. När jag kom hem så var det 16 grader inne. Det är inte skönt.

Nej nu måste jag nog få fram lite mat på bordet.

kram

Fästingbiten i januari

Det är alldeles för varmt ute. Jag var trött när jag kom hem så jag kröp ner i ett bad. Och vad upptäckte jag, jo en fästing mitt på låret. Jag ska kontakta vårdcentralen på onsdag och kolla om det går bra att ta första TBE-vaccinationen snart. Jag menar börjar man redan bli anfallen så är det lika bra att ta de där sprutorna innan man blir sjuk.

Kram

Fullt ös medvetslös

Förmiddagen var jättelugn. Jag var själv hemma och pysslade runt. Klockan 12 hämtade jag Katarina och en kompis. Sedan kom Rebecka hem med två kompisar. Tur att vi har stort hus.

I kväll tänkte jag vi skulle äta lite gott och mysa framför tv:n. De har varnat för storm i natt och i morgon. Skönt att man inte jobbar. Annars känns det som jag alltid tajmar in när det är dåligt väder. Fast jag tycker synd om tjejerna som ska jobba. Hoppas att det inte blir för svårt. Jag tänker på framkommlighet och fallande träd och sånt.

I dag kom en kallelse till Katarina till hennes neurolog på barnhabiliteringen. När vi var till sjukgymnasten den 7 så ringde de på kvällen och ville att hon skulle komma dagen efter, men Markus hade telefontid med sin läkare och jag skulle jobba så det gick inte. Undrar vad det är eftersom han vill träffa henne så fort som möjligt. Jag vet ju att något inte stämmer med henne, men jag ser ju att det inte är något så akut. Hoppas jag! Usch nu kommer jag gå och oroa mig. Hon ska dit 4/2. Markus ska ta VAB och jag jobbar kväll. Vi vill kunna gå båda två. Det känns som om det är viktigt om det är något särskilt han vill ta upp. Sjukgymnasten sa att det går att träna upp Katarinas muskler men att hon är svagare på vänster sida än höger. Jag får tänka på de framsteg som Katarina faktiskt har gjort. Hon orkade hålla och lyfta hantlar som hon hon inte orkat förut. Och hon kan dra sig upp sittande från ryggläge. Det är också framsteg. Och vi över för att det ska bli bättre. Jag ska höra med sjukgymnasten om vi kan få vattenövningar eftersom det är svårt att få till att vi går på vattengymnastik.

Nej nu måste jag väll göra lite nytta. Sängkläderna som ligger i tumlarn viker väll sig inte själv antar jag. :-(

kram

Jag fick det nya avtalet idag

From 1/1 är jag fast anställd i Trosa kommun. Det känns så skönt. Det är inte alla förunnade att ha ett jobb som man älskar. Vist har det sina nackdelar, men det har alla. Men jag tror i alla fall att jag har världens bästa arbete.

En sak som jag glömde skriva i går som jag gjorde i går var bråkade med Rebecka om att när man inte äter upp sin frukt, MÅSTE man ta ur den ur väskan. Hela väskan blir förstörd. Den stinker, böckerna blir förstörda och det blir bananflugor. Äckligt!

Nej nu måste jag laga mat, ta hand om tvätten och allt annat en mamma ska göra.

kram

En vanlig dag i en stressad mammas värld

Klockan ringde 4.30. Kände mig ganska pigg. Kollar mailen. Gick upp och kom på att jag kunde lika gärna färga håret nu på morgonen. Äter frukost medan hårfärgen sitter i och sätter igång diskmaskinen. Duschar och klär mig. Gör ordning mellis och frukter som ska med barnen. Väcker Katarina. Hon blir som vanligt jättearg. Hon HATAR mornar. Går och väcker Rebecka. Möts av ett trött leende och kommentaren: Kliar du min rygg går jag upp. Så jag kliar hennes rygg. Går och väcker Katarina igen.

Medan jag går ner och ordnar några saker nere hör jag hur hon klampar i trappen och skriker för varje trappsteg att allt är pest och att hon bara vill sova.

Medan jag försöker få på Katarina kläder gör sig Rebecka klar och slår på datorn och kollar sin mail.
Tillslut har jag fått på Katarina kläder och borstat hennes tänder och hår. Hela tiden stretar hon emot. Dags för ytterkläder. Lite tidigt egentligen, men om Katarina kommer tillbaka till sängen, vilket hon gör om jag inte får ut henne ur huset, så kommer vi att bli mycket sena i stället. Lämnar barnen på fritids. Katarina pratar mest om hur kallt och mörkt det är och hur trött hon är.

Kommer till jobbet. Tar en kopp kaffe, tar lappen med vad jag ska göra under dagen. Pratar med kollegorna och cheferna. Åker iväg på förmiddagsbesöken. Allt går i ett, men förmiddagen går för en gångs skull ihop. Då blir man glad. Äter lunch. Sitter och pratar skit med kollegorna och har en trevlig stund. Gör eftermiddags besök. På sista besöket blir jag fördröjd och kommer in till lokalen lite sent. Pratar med kollegorna, dokumenterar och lämnar nycklar och mobil.

Åker och hämtar en nu glad Katarina. Som pratar i ett kör. Åker hem, sätter mig i massagefotöljen och ringer mamma. Pratar en stund. Hämtar Rebecka från fiolen. Hon är jätteglad för hon har fått Titanic- låten ( My heart will go on) i läxa. Kommer hem igen och möts av Katarina som saknat mig såå.

Börjar med maten samtidigt som jag tömmer diskmaskinen. Äter mat. Diskar, sorterar tvätt och slänger in moppen i tvättmaskinen.

Nu ska jag vara social med Markus, ha min lilla egentid vid datorn innan jag om cirka 45 minuter slocknar med handen på tangentbordet.

kram

Hej och hå

Livet är hårt och orättvist och sedan dör man.

Jag vet i alla fall vad som utlöste mardrömmen natten till torsdagen. De sa på nyheterna när jag körde hem att de hade hittat massor med döda och halvdöda ormar i ett hus i Gnesta. Mer behövdes inte för att trigga i gång mardrömmarna. usch.

I helgen jobbade vi. Som tur var så ringde jag en av mina kollegor i fredags och frågade en sak. Då fick jag veta att hopslagningen av hemtjänstgrupperna som skulle ske i dag skedde i fredags. Det vart lite rörigt, men inget som vi inte rädde ut.

I dag har jag diskat, tvättat och städat och handlat. Säga vad man vill om min älskade familj, som jag älskar över allt annat på denna gröna jord, men ordningsam är den inte. Vi har inte ett rent glas, golvet är fläckigt och maten var slut. Man tycker ju att de skulle kunna göra någonting.

Jo Markus var till doktorn idag angående sina snarkningar. Jag har ledsnat. Jag får aldrig sova. Han låter som en blandning av ett sågvärk och en risig kaffebryggare. Hoppas de kan göra något åt det.

I lördags när jag var på väg hem ringde Markus och ruttade om mig. Lilla Otto hade trillat på badhuset och slagit upp hakan. Och Jenny villa ha lite omplåstringshjälp. Jag tyckte det var på gränsen vad som går att tejpa själv. Men det var ett rakt fint sår och rent. Fördelen med att slå upp saker i badhuset. Så vi tejpade igen hakan efter konstens alla regler. Ärr lär han få, men jag tror det blir ganska fint om tejpen får sitta tills det är läkt. Otto var jätteduktig när jag hivade upp honom på köksbordet och började undersöka såret och sedan när vi tejpade. :-)

Nej nu måste jag fortsätta.

Kram

Redan börjat

I natt vaknade jag av att jag själv skrek. Det var ett tag sedan. Jag vet inte om det var högt eller i drömmen.

Jag drömde att jag var på skogsprommenad. Och rätt som det är så är jag omringad av ormar.

Vanligtvis så brukar jag drömma sånna drömmar på våren när ormarna börjar komma fram. Men nu är det vinter och förhoppningsvis så dröjjer det ett tag innan de kryper ur sin dvala.

Den 30 juni i år, om jag inte missminner mig på datumet, är det 20 år sedan jag blev ormbiten. Tänk vad länge saker sitter i. Jag kommer fortfarande ihåg hur syrran och straxt innan satt och läste. Eftersom det åskade i fjärran så skulle vi täcka över kaninburen. Jag minns att jag hoppade över häcken på vägen tillbaka och sprang över gräsmattan. Jag kommer i håg hur gräset kändes under mina tunna tygskor. Och hur de hopringlade ormkropparna kändes när jag klev på dem. Jag kommer i håg efteråt att det kändes som när man stuckit sig på tistel. Och jag minns alla timmar av smärta och gråt när giftet spred sig och när jag skulle lära mig gå. Månader med svullnande ben.

Usch. Nej nu ska jag göra mig i ordning att åka till jobbet.

kram